Att återvända hem som utlandssvensk är som att vara vilse i sitt eget land

De säger att om man väl bott i ett annat land än sitt ursprungsland i en längre tid så kommer man aldrig känna sig 100% hemma någonstans igen. Man står där med kluvet hjärta och önskar att man kunde klona sig själv, flytta kontinentalplattorna, eller utveckla superkraften att teleportera –  allt för att kunna leva båda de liv man älskar.

För hur mycket man än trivs i sitt nya land, så längtar man självklart till sitt hemland och sin familj. Det går bra i några år och man lever sitt nya spännande liv utan att tänka så mycket på det. Man lär sig acceptera att man bara träffar familj och gamla vänner 2-3 gånger om året, och man försöker få ut de mesta av dessa möten, men samtidigt vill man ändå ha kvar sitt nya liv som man byggt upp i sitt nya land.

För ett halvår sedan bestämde jag mig för att göra något ganska drastiskt och lämna England bakom mig efter 7 år. I alla fall på prov. Minnena av resan tillbaka till Sverige är starka och gör extremt ont. Medan jag satt där på tåget till flygplatsen och stirrade ut på Yorkshires gröna kullar kände jag hur panikångesten växte fram inom mig. Jag skulle resa ”hem”, men det jag kallat hem under min uppväxt kändes främmande nu.

Vad gör man när man byggt upp ett liv i ett annat land än sitt eget, men samtidigt längtar hem något otroligt?
När man missar alla stora händelser som sker i ens familjs liv där hemma och känner sig utesluten, men har livet, kärleken och vännerna i sitt nya land?

7 år i England, och jag har byggt mig en karriär, jag har hittat mig själv, jag har vänner som har samma värderingar som jag.

7 år utan min familj.

citizen of the country of longing

Å ena sidan vill man fortsätta fokusera på sitt häftiga jobb där man känner att man faktiskt är någon, man vill ha den där bekväma lönen, man vill ha frihetskänslan som man bara känner i storstaden, man vill ha underhållningen och möjligheterna.

Å andra sidan inser man att man inte kan leva som Peter Pan för alltid och inte växa upp. Den jag var för några år sen är kanske inte den jag är nu. Man har utvecklats, man är kluven, och man börjar ifrågasätta om man kanske har ändrat sina värderingar. Man har insett att livet inte bara handlar om roligheter utan att man måste tänka framåt. Kalla det 30-årskris om ni vill, men jag tror faktiskt inte att jag skulle känt samma sak om jag bott på samma ställe i hela mitt liv, eller om jag aldrig flyttat ifrån Sverige.

Men jag ångrar ingenting! England är det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag har fått en livserfarenhet som få människor får uppleva, och jag har lärt mig om en annan kultur. England är underbart, men England är verkligen mitt ”Landet Ingenstans”, och nu kanske det är dags att växa upp? Eller?

Men så kommer man hem till kära gamla Sverige för att prova på att bo här igen, och vad känner man? Tomhet. Man passar inte in. Folk ser mig som svår, konstig, och udda. Jag har under mina 7 år i England fått en annan syn på livet och en förståelse för andra kulturer, och jag känner mig inte längre svensk. Jag försöker blockera hela Englands existens för att ge Sverige en ny chans och fokusera helhjärtat på livet här, men eftersom jag tog det riktiga klivet in i vuxenvärlden i ett annat land så är det extremt svårt, och jag förstår inte…
JAG ÄR VILSE I MITT EGET LAND!

5 thoughts on “Att återvända hem som utlandssvensk är som att vara vilse i sitt eget land

  • 7 mars, 2017 at 17:43
    Permalink

    Så bra beskrivet! Skrev precis om detta här omdagen när jag kände att jag behövde lufta.. tillbaka i Sverige efter att ha bott i Tanzania.

    Reply
  • 8 mars, 2017 at 14:23
    Permalink

    Åh. Inte för inte som min blogg har sin slogan ”forever abroad, always at home”. När jag läser dina ord inser jag att det knappast kommer bli lättare med åren… 🙂

    Nu har jag bott på lite olika platser och för första gången varit så länge som 1.5 år på samma ställe här i Helsingfors. Har börjat tänka lite att ”hur värt är det att bygga upp ett liv här om jag plötsligt bestämmer mig för att flytta hem igen?” Liksom vad händer med det liv man byggt upp på den främmande platsen…

    Men samtidigt vet jag att jag inte skulle velat ha det på något annat sätt.

    Reply
  • 10 mars, 2017 at 01:45
    Permalink

    Åh så bra skrivet. Du beskriver på prick hur det känns!
    Jag hat bott utomlands i 39 år (England & Spanien). För ett par år sen tyckte jag att jag skulle prov vara i Sverige så jag var där i 2 mån. Inte alls som jag hade förväntat mig. Bra på många sätt och vis, men känslan att höra dit, att det var mitt land, den fanns inte. Besviken förstås men också bekräftelse på att man går vidare och för min del så blev jag lugnare efter den upplevelsen.
    Jag plitade ner några rader som beskriver mina känslor;
    Sverige är i mitt blod
    England är i mitt hjärta
    Spanien är i min själ

    Jag hoppas det löser sig för dig och att du hittat en lösning som känns bra. Kram

    Reply
  • 24 mars, 2017 at 06:59
    Permalink

    ”Dags att växa upp”? Vad ÄR att växa upp? När gör man det? Gör man det? Vilka kriterier ska man uppfylla då? Får allergiska utslag av de där vuxen-normerna som finns. Jag är 36+, bor i lägenhet och har inga barn. Flyttade hemifrån när jag var 19, har pluggat det jag känt för och har nu ett tillsvidarejobb och fritiden ”flyr jag den tråkiga vardagen” genom mina resor.

    Har jag vuxit upp? Det beror nog på vem du frågar. Jag frågar inte mig själv i alla fall.

    Reply
    • 12 april, 2017 at 00:21
      Permalink

      Nej, men precis. Så känner jag med! Måste man växa upp? Jag är inte alls sugen på det andra strävar efter – det här med att slå rot någonstans. Jag har fötter, inte rötter, och jag tänker använda dem för att se mer än bara lilla Sverige 🙂

      Reply

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *